Godkväll bloggen, en skärrad Linnea skriver idag.
Satt och spanade runt på bloggar, och hittade en blogg som grep tag i mig. Har läst inlägg efter inlägg och bara insett hur förfärligt livet kan vara... Någon tår har lyckats ramla ner för kinden oxå.. och jag tror ni kommer förstå varför.

Denna tjej, Ellen, förlorade sin pojkvän i somras..
Han drunknade i en dykningsolycka. 21 år gammal.

Tjejen är i min ålder och jag känner bara hur ont det gör. Han skulle bara dyka från klippan som han alltid gjort alla somrar, men det slutade illa denna gång. Att Ellen fortfarande står upp, det är enormt. Jag vet inte vad jag skulle tagit mig till om min älskade togs ifrån mig, inte hade jag varit stark nog att blogga öppet om det, med det är hennes process. Jag lider med denna tjej..

Men vad gör man, vad i helsike gör man då man vet att man aldrig mer kommer få se någon. Aldrig. Det är en skrämmande tanke och jag hoppas och ber till Gud att ingen i min närhet behöver uppleva detta. Fy bubblan vad jag skulle må kaka om Linus bara en dag var POFF, borta.. Eller i huvudtaget, min familj, mina vänner o alla som jag har nära... Usch, blir ledsen bara av att tänka tanken.

Ägna en minut extra att hålla om de du håller kära, du vet aldrig när du får se dom igen. Och glöm för baske mig inte att säga Jag älskar dig.

Linus, Jag älskar dig ♥

Godmorgon Nya Sverige!
Jag tror ingen missat Valet 2010, jag ser det som det mest intensiva val som jag varit med om. (1 dårå =p) Jag har aldrig varit inresserad av politik, men nu helt plötsligt så blev det så viktigt. Jag har de senaste dagarna googlat partier och sökt och följt! Vilket har visat sig vara himla kul med politik! Det är ju vårt land och vilka som styr vårt land det handlar om. Viktigt!

Så jag promenerade bort och röstade vid 19.00 igår. Mitt val blev såklart De blåa. Då jag anser att de står för bra saker och de saker jag även står för. Vilket parti, Jag röstade olika i landsting, kommun och regering, därav nämner jag inte vilka, bara att det är just blått.

Igårkväll då min man somnat slog jag på valvakan och följde val.se.
Intressant må jag säga. att SD kom in i regeringen är något av en flopp enligt mig. Att bli ett främlingsfientligt land är inte min grej. Sen så tycker jag att man missar en viktig del och det är ju att invandrare faktiskt arbetar och betalar för sig. De finns en anledning till att de kommit till just vårt land, och det tycker jag ändå är bra. För ska alla länder bara stänga dom ute och så får småbarn se sina föräldrar dö innan de ens fyllt 5. Hur stor chans har de att överleva...
Sen så finns det invandrare som gör allt för att förstöra, för att de egentligen inte vill vara kvar här eftersom sverige blivit så rasinriktat på sistonde, men de har inget val. Och hur kul är det att bo i ett land där man ratas. Skulle det finnas en "Gilla"-knapp hoppas jag ni tryckt gilla där.

Därför tycker jag att Rienfeldt i regeringen fyrå år till är inte dumt. Jag tycker att alla får tycka olika, men jag kan inte med mina ögon se att Röd-gröna är ett demokratiskt parti, då vi enligt dem ska leva på varandra. Då är det väl bättre att vi jobbar på att bilda nya jobb, och de som inte kan jobba, självklart att de ska få gå på bidrag, det är inte mer än rätt. Sen så finns det dom som inte vill jobba, av olika anledningar, visst, lite jävlaranamma kanske, men dom måste också klara sig månad för månad, ska vi stänga dom ute också?

Nej. Mitt gillande av detta val har änsålänge varit dubbelt.
Jag står för att jag tycker att Alliansen i ledning är super,
men att SD kommit in, jag menar, vem röstar....

De ilskna som bara gör det för att motarbeta och kanske för att de inte har en aning om vad det egentligen står för, och vad de andra partierna står för. Jag vet att det finns många därute som tycker att det är för många invandrare, men om du själv vore en av dom, hur skulle du då ha synen till sverige efter ett sådant val. Vem vill bo i ett främlingsfientligt land där gamla Nazister styr. Har vi inte passerat den tiden än?

Och Jimmy Åkesson, du som säger att Ni nu skriver politisk Historia.
Jag vill bara påminna dig om: DET GJORDE HITLER MED.


Nu hoppas jag att vi får lite ordning på Sverige!

Once upon a time there was this beautiful little girl who loved to ski, day in and day out, on top of a thousand mountains. She loved the feeling of going fast. Adrenalin rush of speed. Feel the snow under her skis, so cold. Races, friends, training camps, sloping hills. Only a few the things that made this beautiful little girl joyful. She had everything she ever wanted.

Until one day, it was over. This beautiful little girl, lost her hope that day. Hope of ever getting on her skis and do all the things she ever wanted to do, and all the things she ever did before this day. She lost her faith but never her dream.

But...?
Why do all good things come to an end?

Nu, har jag äntligen hittat mig själv nu, jag vet vem jag är nu och jag vet vilka jag behöver.
Och jag vet fortfarande att du är en del av mig och en del jag alltid kommer behöva, så kommer det alltid vara.
Jag har dig i mitt hjärta. Du finns alltid med mig, så är det. Vi är fortfarande Ying och yang, på var sina platser i livet. Jag vet att vi någon gång hittar hem igen. Don't worry, everything will be okay. ♥

Många säger att ut och res, bli barnflicka i usa, flytta till en annan stad och jobba, plugga på en gång, sup och va gla' varje da'. Det är inte jag.


För tre fyra år sen ville jag göra allt det där, men det känns inte aktuellt längre. Jag trivs för första gången riktigt bra i sundsvall. Jag älskar mina vänner och min familj och det skulle kännas för tungt att vara ifrån dom länge eller inte bo i samma stad. Jag har redan så mycket i mitt liv som jag nu är nöjd med. Och sen är inte jag partypinglan som dricker vid varje tillfälle och vill uppleva miljontals grejjer, eller den som inte har en aning om vad man har för mål i livet. För jag vet mitt mål. Och helst vill jag nå det redan nu. Jag har en bra start på livet.

Jag har mina kära vänner, min familj, min pojkvän, mitt jobb och mitt liv i Sundsvall. Varför skulle jag vilja lämna det. Egentligen? Nej, jag vill nu ha en lägenhet, en fin tvåa lagomt nära stan. Där jag kan starta min egen cirkel, mitt liv, mina grejjer, och mitt hem med min kära som då blir vårt hem.

Mitt mål i livet är först och främst att få vara frisk och att alla i min omgvining är friska. Sen vill jag flytta till den där perfekta villan med stooor veranda och pool, en skoter eller fyrhjuling, en MEGAGARDEROB där mina kläder finns och så klart vill jag ha en hörna där jag kan ha min sminkgrejjer. En fet bil skulle inte sitta fel. Och så småning om två knoddar att gosa med. Nu tänker ni säker, oh villa volvo barn. JA TACK! =) Sen där emellan ska jag resa till varmare platser bara för ett tag, men sen komma hem till drömmen! Nu nr jag skriver lockar det bra mycket, tänk vad härligt! Men det kommer, det kommer! =) Än är jag bara 20 år, men jag kommer uppfylla allt detta, för det börjar ju med min lilla tvåa. Jag lovar er!


Jag kan inte begära mer av livet än en lägenhet nu!
Att det för en gång skulle flyter, det är jag tacksam för!


Fan vad jag gjort det bra!!

klubbor blir cigaretter.
de oskyldiga blir till slampor.
läxor hamnar i papperskorgen.
kvarsittning blir avstängning.
läsk blir vodka.
cyklar blir moppar.
pussar blir sex.
kommer du ihåg när att vara hög betydde att man hade mycket fart på gungan?
att skydda sig betydde att ha hjälm på sig?
när det värsta killar kunde göra va att ge en baciller?
pappas axlar var det bästa stället på jorden och mamma var ens hjälte.
dina värsta fiender var dina syskon.
krig var bara en lek.
den enda drogen du visste om var värktabletter.
den värsta känslan var när man skrapade knäna, och hejdå betydde bara "vi ses i morgon"


och vi längtade efter att få växa upp?

Idag är det tre dagar tills jag tar studenten! Tre dagar kvar innan jag förväntas stå på egna ben, förväntas vara vuxen och nu ska jag utbilda mig och snart bilda familj, jag ska vara framgångsrik och ha åtminstonde ett sommarjobb.

Men trots det så står jag här utan allt det där, utan en plan och ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. Jag vet att jag har ett extrajobb tillsvidare och att jag har ett boende. Men jag saknar en plan, och hur ska man göra upp en plan om man inte har några mål?

Visst, mål har jag och drömmar, men inte är det dags för dom redan nu? Jag är ju bara 20 år gammal, har nyss tagit steget från att vara tonåring och nu ska jag helt plötsligt vara vuxen. Det känns konstigt. Mycket märkligt. Skolan har ju trots jobbiga perioder varit en säker plats, jag har ju spenderat 14 år i skolan, det är ju min livstid hittills. Och nu helt plötsligt så har jag inte sommarlov längre? Jag har inga påsklov, inga sportlov eller jullov... Ingen skola som börjar i augusti.

Men nu har jag mina tre dagar kvar, och dom tre dagarna blir nog de bästa! Jag börjar redan ikväll med mys med klassen! Så vi hörs vidare fans.

Sitter på skolan och väntar på betygssamtal! =P
Jag måste bara få berätta om min sjuka dröm som jag drömde inatt!

Jag var uppe i fjällen, med Linus och några kompisar till. Plötsligt kände jag för att åka lite bil så jag satte mig i vår sjukt stora cheva, och sa att jag skulle bli borta i någon timme eller två. Jag körde ut på stora vägen och efter några mil med bara fjäll svängde jag in på en liten skogsväg. Där parkerade jag bilen och fortsatte in till fots. Jag passerade gran efter gran och tall efter tall, tills jag såg en gul stuga, en gammal stuga, fyrkantig men med vita knutar, såg måttligt fel ut... Det var totalt kolsvart och inte en kotte där.. Men en liten eld låg och pyrde en bit ifrån, och helt plötsligt så tog det fart och började brinna som bara den, jag släckte med hjälp av snön och tyckte att det där var bra konstigt.... :/ Jag fortsatte in i skogen och kände att jag började bli trött, precis då jag skulle vända hörde jag hur det brakade till inne i skogen... EN ÄLG?!?!?! Var min första tanke såklart...


Ut ur skogen kommer en grävling, och så fort den får syn på mig så stannar den till, ställder sig på bakbenen och säger "Hej!" Kollar mig omkring för, det här kan ju inte vara sant... Men fler djur sluter sig till grävlingen, rävar, rådjur, ekorrar och möss.. Och alla pratar i munnen på varandra, och jag står som ett frågetecken. Tills jag plötsligt hör ett "MEN TYST", ifrån skogen och ut kommer det en människoliknande varelse. Hon har långt brunt hår, är mossfärgad i hyn, en lång svans, och har någon form av kläder på sig. Jag kunde ju inte låta bli att fråga "Okej, va fan har hänt här?!" Dom tittar på mig och frågar," ehm, frågan är vad du gör här?" Jag berättade min historia, som om jag känt dom där djuren som om de vore mina egna vänner.. Trollflickan, Flinga(?) berättar att dom bor här, djupt inne i skogen, och det var tydligen dom som bodde i den gula stugan då ägarna inte var där. (Jag vet, det är en störd dröm) Det hela slutar med att jag blir värsta tjenis med djuren och trollet men måste slutligen bege mig tillbaks till bilen. Men vi bestämmer att vi skulle ses mitt på dagen dan där på. Så jag följer mina steg tillbaka till bilen och djuren förljer med och vinkar hejdå.

Dagen därpå, åker jag, linus och gänget med, för dom trodde ju inte det jag sa, så vi åkte samma väg tillbaka till skogen, går in och vi hittar mina fotspår, men ingen annans? Dom var ju där igår? jag såg dom ju!! Följer mina fotspår, förbi det gula huset och Linus frågar "Vars är elden?" hm.. ingen eld... vi fortsätter in i skogen, där vi slutligen stannade, där det fanns massvis av spår, men bara mina... Jag ser en ekorre sitta i en glänta, smyger mig fram och viskar "Hallå" Ekorren piper till och skuttar in i skogen.. Där står jag nu i skogen, med hela mitt gäng bakom mig, och igårkväll var jag ju supersäker på att jag sett pratande djur och ett troll och känner mig måttligt dum... vi går tillbaka till bilen och det blir en tyst hemfärd innan alla brister ut i skratt och säger att det är en dröm, och sen vaknar jag....
HAHAH! Min humor... LOL!

För ett tag sen satt jag och funderade lite på det här med att förlåta människor. Och just att förlåta människor som sårat en så jävelusens mycket, det är oerhört starkt, det ger oss förmågan att gå vidare i livet istället för att bittert stå kvar och stampa på samma punkt år ut och år in. Och gräva i sanden efter ingenting.

Jag köper att man kanske inte kan förlåta allt som alla gjort i en handvändning, men med tiden mår man bättre av att försöka lägga det förflutna bakom sig. Vi kan inte ändra på det som hänt men vi kan hitta nya vägar som gör att vi bearbetar det och lär oss att leva med det. Det förflutna bär vi alltid med oss, grejjen är att inte låta det påverka vår framtid.

Jag har nog förlåtit alla människor som gjort mig illa, behandlat mig som skit, svikit och tagit saker av mig osv, inte nödvändigtvis tagit i hand och så, det finns trots allt människor jag har valt att sortera bort ur mitt liv av olika skäl men jag låter inte det dom gjort mig påverka vart jag är på väg idag, i morgon, om ett år. Den mest smärtsamma och längst pågående av mina upplevelser förlät jag efter att blivit sårad så många gånger, men det gjorde att jag kunde fortsätta med mitt liv utan att längre bli påverkad av just det förflutna. Jag har till och med förlåtit människor som egentligen inte förtjänade det, men å andra sidan, dom är tvungna att leva med sig själva varendaste dag vilket jag givetvis numera slipper och det är straff nog kan jag tänka.

Så vad jag egentligen ville säga var att ni bör hitta kraften i er själva att faktiskt förlåta er omgivning, det är både för er och dom ni inte kommer att kunna gå vidare med på grund av er historia ihop. Det finns ju dom människor som sårat dig, svikit dig så djupt att du verkligen inte kan fortsätta träffa den människan och för att fullständigt kunna förlåta en sådan människa är att släppa den människans hand, gå vidare med ens liv.



Skapa din egen verklighet med dom du behöver i din närhet. Resten? Lägg inte ner ditt liv på någon som du vet gör dig illa, du mår inte bra av det i längden!

Allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort.

Whatever life may throw at you, whatever challenges your face, always keep in mind that success is possible through positive, focused change.

Plastic is not fantastic!

Jag kollade runt på aftonbladet och på lite olika bloggar som relaterade till plastikoperationer. Att man uppmanar ungdomar och unga att göra ingrepp som bröstinplantat, fettsugningar och käk och kindbensoperationer, det tycker jag är sjukt. Först och främst, finns det någon människa som seriöst tror att ha silikoninplantat, kindbensinlägg och silikonläppar, är bra för kroppen, vi blir nog utsatta för kemikalier i den värld vi lever i idag.

Och sen, ungdomar, 14-15åringar vill börja operera sig, då man är 14 så växer man! Det gör man ända till man är 20, och det finns en anledning till att vissa kliniker har 20års gräns, för att kroppen kan till exempel stöta ifrån sig de silikoninlägg du lagt in och brösten ändrar sin form och ännu värre, du får inflamationer eller reagerar på silikonet.


Läpparna då? Först och främst, dessa läppar är inte mjuka, jag har själv känt på några =P De är stenhårda och uppsvullna ett bra tag, men såklart mjuknar dom ju mer silikonet går ur. Men just det, att de går ur så förs det ju in i kroppen. Och även där kan man råka ut för att inte tåla och då får man väldiga problem med allergiska utslag!

Kindben, ska se mjuka ut och passa in i ansiktets form, även där har jag kännt, och man känner att det är något som inte passar in, men det känns som vanligt ben!

Med det här så vill jag säga Plastic is not fantastic!
Drömmer killar om bröst som det ut som spända och hårda bowlingklot,
drömmer dom om läppar som är större än ens ansikte,
kindben som sticker ut för mycket, 5kg foundation,
så smala tjejer att man ser revben osv.

Jag tycker att det är sjuka ideal vi har! Men tyvärr så faller vi alla i samma fälla, bara för att vi tror att vi inte duger som vi är. Och jag hatar dagens ideal av hur man ska vara, både tjejer och killar! Vad har hänt med världen?

Jag vet att det är ett gäng tjejer som läser min blogg som har dessa funderingar, och snälla ni! Ni är små, söta och ni borde verkligen inse att det är inte plast som gör en fin, du har en personlighet, och det är den man går efter!

Om du inte har smink på dig på stan en dag, det är ingen som kollar snett på dig! Jag lovar, oftast så märker man ingen skillnad. Jag var som sagt ledare på ett konfirmationsläger i helgen, vi skulle gjuta av våra ansikten och tjejerna blev som galna då de fick höra att de inte kunde ha smink på sig, de sprang snabbt till sina rum och tog bort allt utom mascaran, och ville knappt visa sig då de kom tillbaka, någon höll händerna för ansikten, någon drog tröjan över handen och hade den över munnen, någon kollade ner. Själv såg jag ingen skillnad på dom.

Så. Börja tänk efter.. Behöver du verkligen?

Be not afraid of growing slowly, be afraid only of standing still.

Detta är något jag funderat på. Många som är små och växer sakta vill bli stora så fort, att man fastnar nånstans på vägen och man växer inte alls. Man växer inte med sig själv. Det kan jag själv intyga att jag gjort, och i mitt fall handlade det om förhållanden, för man kan tänka så i ett förhållande också.

Jag tyckte att det inte hände någonting i mina förflutna förhållanden, att jag nästan fick abstinens. Därför gav jag upp. Jag ville att det skulle hända saker, jag ville växa tillsammans med personen, men vi var på helt olika nivåer, så det funkade inte tyckte jag. Självklart trodde jag att det skulle bli samma sak med Linus.

Men han var annorlunda, han tog på något sätt ner mig på jorden. Han fick mig att stanna upp
Utan att han behövde säga något så fick han mig att inse att det ät inte att växa fort som är grejjen, man växer och utvecklas till ens rätta jag om man får ta det i sin takt, bara man inte stannar upp och glömmer bort att växa!

Jag tror att det är många som gör så som jag, man hetsar sig genom livet i viljan att bli vuxen! Att man glömmer bort det viktigaste, att utvecklas med sig själv. Ibland inser man det själv och ibland behövs det någon annan som får en att inse att man missar livet om man inte tar det lugnt! Det behöver inte vara en pojkvän, det kan vara en vän, en förälder, ett syskon, en okänd människa, någon du träffar på internet.


Och att jag träffade just Linus på just rätt tidpunkt, det finns inga ord som förklarar det. Tack älskade du för att du kom in i mitt liv och för att du finns i mitt liv! Jag älskar dig ♥