Be not afraid of growing slowly, be afraid only of standing still.

Detta är något jag funderat på. Många som är små och växer sakta vill bli stora så fort, att man fastnar nånstans på vägen och man växer inte alls. Man växer inte med sig själv. Det kan jag själv intyga att jag gjort, och i mitt fall handlade det om förhållanden, för man kan tänka så i ett förhållande också.

Jag tyckte att det inte hände någonting i mina förflutna förhållanden, att jag nästan fick abstinens. Därför gav jag upp. Jag ville att det skulle hända saker, jag ville växa tillsammans med personen, men vi var på helt olika nivåer, så det funkade inte tyckte jag. Självklart trodde jag att det skulle bli samma sak med Linus.

Men han var annorlunda, han tog på något sätt ner mig på jorden. Han fick mig att stanna upp
Utan att han behövde säga något så fick han mig att inse att det ät inte att växa fort som är grejjen, man växer och utvecklas till ens rätta jag om man får ta det i sin takt, bara man inte stannar upp och glömmer bort att växa!

Jag tror att det är många som gör så som jag, man hetsar sig genom livet i viljan att bli vuxen! Att man glömmer bort det viktigaste, att utvecklas med sig själv. Ibland inser man det själv och ibland behövs det någon annan som får en att inse att man missar livet om man inte tar det lugnt! Det behöver inte vara en pojkvän, det kan vara en vän, en förälder, ett syskon, en okänd människa, någon du träffar på internet.


Och att jag träffade just Linus på just rätt tidpunkt, det finns inga ord som förklarar det. Tack älskade du för att du kom in i mitt liv och för att du finns i mitt liv! Jag älskar dig ♥